kollektivregnbagen

I förrgår natt drömde jag att det ringde på hos mig. Jag bodde då i vårt förra hus, päronhuset. Med mig i huset fanns också barndomskompisen Sanna och några andra jag ej minns. När jag öppnade dörren såg jag att gatan var full av musikalklädda mäniskor. Alla regnbågens färger fanns där i galna mönster, hattar, glitter och antenner.

Några av dem drog snabbt iväg med Sanna och resten stannade kvar och började dansa för mig. Jag var först en aning besvärad även om jag tyckte att allt var spännande och komiskt. Sen fick jag plötsligt syn på min underbara Lisa, som i verkligheten dansat i Umeåspexet i flera år, och då förstod jag-Lisa hade tagit med hela uppsättningen till mig!

Det var en makalös show! Några svingade till och med ner sig från taket (hm vi var ju utomhus??). Jag vaknade tidigt med det glada humöret hängde kvar hela dagen, med undantag för sista minutrarna på grammatiklektionen..

Imorse vaknade jag istället från en lång jakt. Hjärtat rusade, kroppen var trött och lakanen svettiga. Det var jag och min syster som hade blivit jagade. Vi hade jagats av en Kill Bill grupp förstärkt med en jätte med supersyn. Hela samhället var också med på jakten, så alla som såg oss skvallrade. Till slut tog vi skydd i ett övergivet hus med många våningar. Ju högre vi kom desto vingligare blev det och desto fler hål fanns i golven. Vi visste att de skulle hitta oss här och att huset troligen skulle gå sönder. Vi hade accepterat att vi skulle bli hittade och försökte bara vinna några minuter. Min syster blev yngre och mer rädd för varje minut jag drömde, så jag var tvungen att trösta och försökte rädda henne.

Vi fångades tillslut av jätten som lyfte upp oss med tummen och pekfingret och bar iväg oss till ett stort köpcenter fyllt av folk. De väntat oss. De hade fått rösta hur vi skulle dö och hade valt att vi skulle dränkas genom att bindas fast på bottenvåningen och att varuhuset sedan skulle fyllas på med vatten. Med adra ord väntade de på att se oss dö. Någon kom sen på att dte inte var tillräckligt säkert utan att det skulle sättas var sin detonator på oss som skulle sprängas samtidigt som det var beräknat att vi skulle drunkna.

Jag slet snabbt av mig min när vi både var ensamma under vattenet. Jag lyckades ta mig ur repen men visste att de hade märkt att jag inte längre hade detonatorn på mig. Jag brydde mig inte om det utan simmade anabbt iväg till min syster för att programmera om hennes. Jag lyckades med det (tur att jag i drömmarna är teknisk) och att få loss repen. Hon lyckades fly och jag visste att hon skulle klara sig. Alla skulle tro att hon hade dött. Jag däremot skulle vara tvungen att fly hela livet. Kanske skulle de hitta mig och döda mig.

Idag är det mulet och kaffet smakar illa.