kollektivregnbagen

Matin de merde: Skitmorgon. Det är direktöversättningen.

Här kommer min definition. Jag gick upp tidigt för att slippa stressa iväg till tågstationen. Bussen till tåget skulle gå 09.10. Ungefär en timme innan trippar jag hemifrån i mina klackar, jag är i god tid. På gott humör.

När jag är ungefär en kvart bort ser jag en sån där digitalklocka utanför ett pharmacie. Den säger 08.57. Pulsen stiger och jag tänker: det kan väl bara inte stämma?? Jag frågar en man på gatan om tiden som dock bekräftar att klockan nästan är nio. Jag börjar springa. Med 10 cm klack och två väskor är det svårt.

Fem minuter senare ser jag tre taxibilar. Jag än nu max 300 meter från platsen där bussen ska avgå. Därav vill ingen av chafförerna köra mig. Tillslut när jag börjar gråta och tårarna rinner i kapp med svetten, ger en av dem med sig. När jag kommer på att jag inte har kontanter vill han dock inte längre. Det slutar med att jag betalar 15E med kort för de där 300 metrarna. När jag betalat frågar jag vad klockan är. 08.50 säger han då.

Vad fa-an! 15E, tårar och stress helt i onödan. Jävla klocka och gubbe! (Det där pharmaciet har dessutom två termometrar, varav den ena alltid säger 3-4 grader mer än den andra...). Jag biter ihop tänker att "sånt är livet" och väntar i 10min på bussen. När den kommer släpps jag inte på. Busschaffören säger att det är fel buss och att jag är på fel station. Jag säger att nej, jag har åkt precis med den här bussen förrut, det står Aix TGV på bussen och att det är dit jag ska. Han vägrar om jag inte betalar 10E till. Han tar inte kort. När jag ber att han ska släppa på mig eftersom jag har en betald biljett i handen säger han att det står på biljetten att jag ska till gare SNF ej routiere, där vi var då. Jag blir osäker och tänker att han måste väl ha rätt då..

Än en gång börjar jag springa. Jag har 7 minuter på mig, Gare SNF ligger 300meter bort. Ångrar klackarna grymt och hatar alla tjutande soparbetare som tyckte min språngmatch var ren underhållning. Lovar att de var minst 20 st. De lät som 200.

Väl vid Gare SNF finns ingen buss och ingen personal. Frågar en man som säger att jag var på rätt plats förut. Bussen går om typ 3 minuter. Springer och gråter igen. Än en gång förbi alla jävla gul-klädda reflexmiffon. Vinkar frenetiskt åt bussen när jag är 15 meter bort. Han ser mig. Blinkar höger och kör iväg.

Fångar ursinnigt en taxi. Dagens andra. Den tar ej kort. "Ah monsieur, jai eu un matin de merde" skrattar jag nu när jga inte längre kan gråta. Han säger att vackra flickor ej ska vara ledsna och att jag inte ska oroa mig. Han kallar på sin kollega i sin taxi-telefon och snart sitter jag i axin påväg till tågstationen. För 37 E kom jag i tid till tåget. Eller ja..52 euro.

Väl där dryper jag av svett. För att inte stressa mer frågar jag en perrong-arbetare om vart på tåget vagn 8 befinner sig. Tåget har ej kommit än,men de brukar vara långa...Hon säger längs längst bort åt höger och pekar. När tåget väl kommer är det visserligen längst bort. Men andra hållet. Återigen springer jag med klackarna, väskorna...Ända tills de blåser i pipan och jag får hoppa in in första bäasta vagn och sen pressa mig förbi fem fulla kupéer...

Framme i Paris blev dock allt bra! Jag har träffat min pappa, gått på muséum, strosat runt, druckit champagne, ätit ost och groda:)

Innan kameran dog han jag dessutom ta några bilder...

Pappa väljer ostar till efterrätt. Jag som egentligen beställt bara en förrätt med sniglar,men som fick in huvudrätt med grodlår var övermätt. Något som är lite roligt är att min snigel-/grodrätt sedan fick heta ankfilé på notan...