kollektivregnbagen

När jag träffade pappa i Paris fick jag tre paket svenskt kaffe. Två Festivita, Arvid Nordqvist, och en Zoega Prezzo. Mina två absoluta favoriter. Så nu dricker kollektivet äkta svenskt kaffe, hehe, vi känner oss som kräsna sällskapsresan karaktärer. Eller nej, vi njuter faktiskt 100%, låt gå för att det är klyschigt! För att göra det mesta av stunden väljer vi alla dessutomvåra favoritkoppar. Ah! Kaffe!

Som om inte glädjen över kaffet var nog så är vädret strålande. Jag kan bara inte sluta prata och skriva om det! Här nedan får ni några bilder på huset och vår trädgård.

... och här är det t-shirtväder!

Matin de merde: Skitmorgon. Det är direktöversättningen.

Här kommer min definition. Jag gick upp tidigt för att slippa stressa iväg till tågstationen. Bussen till tåget skulle gå 09.10. Ungefär en timme innan trippar jag hemifrån i mina klackar, jag är i god tid. På gott humör.

När jag är ungefär en kvart bort ser jag en sån där digitalklocka utanför ett pharmacie. Den säger 08.57. Pulsen stiger och jag tänker: det kan väl bara inte stämma?? Jag frågar en man på gatan om tiden som dock bekräftar att klockan nästan är nio. Jag börjar springa. Med 10 cm klack och två väskor är det svårt.

Fem minuter senare ser jag tre taxibilar. Jag än nu max 300 meter från platsen där bussen ska avgå. Därav vill ingen av chafförerna köra mig. Tillslut när jag börjar gråta och tårarna rinner i kapp med svetten, ger en av dem med sig. När jag kommer på att jag inte har kontanter vill han dock inte längre. Det slutar med att jag betalar 15E med kort för de där 300 metrarna. När jag betalat frågar jag vad klockan är. 08.50 säger han då.

Vad fa-an! 15E, tårar och stress helt i onödan. Jävla klocka och gubbe! (Det där pharmaciet har dessutom två termometrar, varav den ena alltid säger 3-4 grader mer än den andra...). Jag biter ihop tänker att "sånt är livet" och väntar i 10min på bussen. När den kommer släpps jag inte på. Busschaffören säger att det är fel buss och att jag är på fel station. Jag säger att nej, jag har åkt precis med den här bussen förrut, det står Aix TGV på bussen och att det är dit jag ska. Han vägrar om jag inte betalar 10E till. Han tar inte kort. När jag ber att han ska släppa på mig eftersom jag har en betald biljett i handen säger han att det står på biljetten att jag ska till gare SNF ej routiere, där vi var då. Jag blir osäker och tänker att han måste väl ha rätt då..

Än en gång börjar jag springa. Jag har 7 minuter på mig, Gare SNF ligger 300meter bort. Ångrar klackarna grymt och hatar alla tjutande soparbetare som tyckte min språngmatch var ren underhållning. Lovar att de var minst 20 st. De lät som 200.

Väl vid Gare SNF finns ingen buss och ingen personal. Frågar en man som säger att jag var på rätt plats förut. Bussen går om typ 3 minuter. Springer och gråter igen. Än en gång förbi alla jävla gul-klädda reflexmiffon. Vinkar frenetiskt åt bussen när jag är 15 meter bort. Han ser mig. Blinkar höger och kör iväg.

Fångar ursinnigt en taxi. Dagens andra. Den tar ej kort. "Ah monsieur, jai eu un matin de merde" skrattar jag nu när jga inte längre kan gråta. Han säger att vackra flickor ej ska vara ledsna och att jag inte ska oroa mig. Han kallar på sin kollega i sin taxi-telefon och snart sitter jag i axin påväg till tågstationen. För 37 E kom jag i tid till tåget. Eller ja..52 euro.

Väl där dryper jag av svett. För att inte stressa mer frågar jag en perrong-arbetare om vart på tåget vagn 8 befinner sig. Tåget har ej kommit än,men de brukar vara långa...Hon säger längs längst bort åt höger och pekar. När tåget väl kommer är det visserligen längst bort. Men andra hållet. Återigen springer jag med klackarna, väskorna...Ända tills de blåser i pipan och jag får hoppa in in första bäasta vagn och sen pressa mig förbi fem fulla kupéer...

Framme i Paris blev dock allt bra! Jag har träffat min pappa, gått på muséum, strosat runt, druckit champagne, ätit ost och groda:)

Innan kameran dog han jag dessutom ta några bilder...

Pappa väljer ostar till efterrätt. Jag som egentligen beställt bara en förrätt med sniglar,men som fick in huvudrätt med grodlår var övermätt. Något som är lite roligt är att min snigel-/grodrätt sedan fick heta ankfilé på notan...

Lämnar ett sovande kollektiv och Aix bakom mig..

Nu PARIS!

Jaa, vart börjar man när så mycket har hänt?

Mitt liv har varit en känslomässig berg-o-dalbana de senaste dagarna. I förrgår fick jag nämligen ett "ja" från den kanadensiska professor jag mailat med det senaste halvåret i frågan om han kan bli min handledare. Detta kanske inte låter så märkvärdigt i allas öron,men det vände verkligen min värld upp-och-ner!

Att ha en handledare när man anöker till kanadensiskt universitet- i alla fall Calgary University- är nästan som att ha blivit antagen, så länge man uppfyller de andra kraven (och de är i och för sig många). Just Calgary erbjuder programmet som uppyller alla mina djupaste akademiska drömmar, så då kan ni tänka er hur glad jag blev! Jag hoppade jämfota, slog slag i luften (både segergest och upper cuts-liknande) och log ett brett leende hela dagen. Den dagen var jag också produktiviteten själv och mailade och fixade så det stod härliga till.

Dagen efter total eurofori var annorlunda. Då dök stressen upp - alla papper MÅSTE in i tid!- och prestationsångesten- jag får inte sabba det här!

Idag är fortfarande rädd för att jag ska missa någonting och att något ska komma in försent. Dock har jag redan betat av flera saker på min lista och min blivande handledare lovade i sitt mail att han skulle se till att allt var till rätta när jag dyker upp. FATTAR NI?? Jag ska (förhoppningsvis!) plugga min drömmaster och jobba i VÄRLDENS coolaste  lab med start i september!! Ett lab som dessutom är en ny storsatsning inom mina favoritämnen som jag skrev min kandidatuppsats på!

Fattar ni? Jag fattar det inte. Jag har varit så inne på att få denna proffesor som handledare och att kolla upp antagningskrav att jag ännu ej fattar att jag ska flytta till andra sidan jorden i minst två år- och vad allt det innebär. Herregud. Mental svindel!

Tur att jag har familj och vänner som hjälper, stöttar, lugnar och gläds med mig. TACK!

Nu för att lätta upp denna långa text får ni lite bilder från dagens härliga middag. Håll till godo!

Varför envisas jag med att alltid ta matbilder? Det ser ju aldrig ens en bråkdel så gott ut som det är i verkligheten! Bilden förreställer en utsökt caesarsallad med egengjorda krutonger och dressing.

Fonetikprovet avklarat! Grammatikprovet rättat och godkänt! Jag och tintin firade med att köpa var sin 5 cents godis från en liten gatukiosk nära skolan. Vi skålade med dem och jag tog kort. Det var en härlig stund:)

Efter provet gick alla och handlade mat. Jag har insett att jag inte har någon som helst disciplin efter en tenta, men lyckades änså motstå min impuls att shoppa. Däremot kom jag hem med räkor, gravad lax, rom, mögelost och Marie Claire...

I skrivande stund känns det dock som om de där timmarna var flera dagar sedan. Vi har haft fullt upp sen dess. De flesta av oss har skjutit upp läxorna i litteratur och grammatik i förmånen för fonetik. Idag har vi därmed plöjt ca hundra sidor var av Le Gone du Chaâba av Azouz Begag. Tur att den bara blir bättre och bättre! Nedan ser ni Evy med en liten del av arbetsbördan...

Och annars då?

Jo, som ni ser är Evy är hemma i kollektivet efter två veckor i Sverige/England. Äntligen alla på plats! Idag har hon dessutom gjort stora matlagningsframsteg- hon har lagat couscous...Haha. Efter mycket övertalning, förklarande (visst kan man säga att couscous är som en påse grönt thé som ska stå och dra länge i vatten) och pepp så lyckades hon. Nästa gång kanske det blir någon smak??

Bullmamman och Alex har i sin tur gått och blivit pingpong-beroende. Flera gånger om dagen traskar de nu ner till bordet. Strax därefter hörs, förutom ping-pongljudet, höga skrik (och racket som slängs?). Det är seriösa grejer, det förstår vi!

Till sist har Ruschka lyckats konsumera 500g ketchup på en vecka. Hon vill också tillägga att hon har druckit öl på baren Sunset. Vad Tintin har haft för sig kommer hon inte ihåg, med undantag för fonetik och läxor. Imorn blir det dock ändring! Då ska vi roa oss (läs plåga) på abdos & fessiers passet:) (mage & rumpa). Bullmamman har numera också gymkort- kanske kan man locka med honom?

Nu ska jag läsa de sista sidorna Chaâba (eller kanske lite Marie Claire?) och hjälpa min franska kompis med hans uppsats om IKEA.

A très bientôt!

Ni vet den där känslan när allt är roligt, när man är sådär riktigt fnissig? I så fall vet ni också hur det är hos oss i kollektivet just nu. Efter en hel dag med fonetikböcker och övningsprov uppkommer en viss trötthet som, kombinerad med bakfylla (ruschka) och småförkylningar, ger en stämning som är härlig men inte alltför intellektuell. Att det låter VeVeVe FöFöFö och dedededede tetete när vi utövar våra fonem, har jag vant mig vid. När jag däremot hör långa höga jamningar från köket blir jag dock lite mer förvånad...

Jag har fortfarande inte fått en förklaring till varför det lät Mjao Mjaaaaoo Mjaoooo från Ruscha, Bullmamman och Tintin. Däremot fick jag veta ett knep till att komma ihår alla velarer (konsonant-ljud som bildas i hårda gommen). Tydligen tycker de att velarer låter som ett samlingsnamn för könssjukdomar. Därmed kan de nu att G(Gonoreé) och K (klamydia) NG och R (vi önskar att iNGen fåRRRRRR) tillhör velarerna. Hm..Kanske inte den bästa tekniken, men tror nog att vi kommer få full pott om den frågan kommer.

Själv tipsade jag bullmamman-som tyckte att iNGen fåRRR borde bytas ut mot varsin sjukdom på NG och R- att man lär sig bäst genom erfarenhet...Han kontrade inte utan höll med om att könssjukdomar är som Pokémon..

Gotta catch 'em all!

OK vi tyckte det var jättekul nyss iaf..

Nu back to business innan våra middagsgäster kommer.

A tout a l'heure!

I förrgår natt drömde jag att det ringde på hos mig. Jag bodde då i vårt förra hus, päronhuset. Med mig i huset fanns också barndomskompisen Sanna och några andra jag ej minns. När jag öppnade dörren såg jag att gatan var full av musikalklädda mäniskor. Alla regnbågens färger fanns där i galna mönster, hattar, glitter och antenner.

Några av dem drog snabbt iväg med Sanna och resten stannade kvar och började dansa för mig. Jag var först en aning besvärad även om jag tyckte att allt var spännande och komiskt. Sen fick jag plötsligt syn på min underbara Lisa, som i verkligheten dansat i Umeåspexet i flera år, och då förstod jag-Lisa hade tagit med hela uppsättningen till mig!

Det var en makalös show! Några svingade till och med ner sig från taket (hm vi var ju utomhus??). Jag vaknade tidigt med det glada humöret hängde kvar hela dagen, med undantag för sista minutrarna på grammatiklektionen..

Imorse vaknade jag istället från en lång jakt. Hjärtat rusade, kroppen var trött och lakanen svettiga. Det var jag och min syster som hade blivit jagade. Vi hade jagats av en Kill Bill grupp förstärkt med en jätte med supersyn. Hela samhället var också med på jakten, så alla som såg oss skvallrade. Till slut tog vi skydd i ett övergivet hus med många våningar. Ju högre vi kom desto vingligare blev det och desto fler hål fanns i golven. Vi visste att de skulle hitta oss här och att huset troligen skulle gå sönder. Vi hade accepterat att vi skulle bli hittade och försökte bara vinna några minuter. Min syster blev yngre och mer rädd för varje minut jag drömde, så jag var tvungen att trösta och försökte rädda henne.

Vi fångades tillslut av jätten som lyfte upp oss med tummen och pekfingret och bar iväg oss till ett stort köpcenter fyllt av folk. De väntat oss. De hade fått rösta hur vi skulle dö och hade valt att vi skulle dränkas genom att bindas fast på bottenvåningen och att varuhuset sedan skulle fyllas på med vatten. Med adra ord väntade de på att se oss dö. Någon kom sen på att dte inte var tillräckligt säkert utan att det skulle sättas var sin detonator på oss som skulle sprängas samtidigt som det var beräknat att vi skulle drunkna.

Jag slet snabbt av mig min när vi både var ensamma under vattenet. Jag lyckades ta mig ur repen men visste att de hade märkt att jag inte längre hade detonatorn på mig. Jag brydde mig inte om det utan simmade anabbt iväg till min syster för att programmera om hennes. Jag lyckades med det (tur att jag i drömmarna är teknisk) och att få loss repen. Hon lyckades fly och jag visste att hon skulle klara sig. Alla skulle tro att hon hade dött. Jag däremot skulle vara tvungen att fly hela livet. Kanske skulle de hitta mig och döda mig.

Idag är det mulet och kaffet smakar illa.

Tillbaka i tillvaron efter många härliga äventyr. Sedan sist har jag och Tintin varit på Korsika, en ö vi blev kära i. Ingenting blev som vi planerade med den resan; helvetesvågor på vägen dit, snökaos (uppe på berget, vi hade härliga plusgrader), strejk och hemresan inställd. Vi kunde dock inte vara nöjdare med resan, för till upplevelserna hör också midnattsbad i varma källor, vita stränder, skyhöga berg, charmanta hus, fantastisk mat och en personlig guide /ny vän. Dessutom har vi säkert nästan lika många underbara kort som underbara minnen. Regardez-les!

Bastia. Kolla in huset mellan de oranga!

Oss på stensköldpaddan Kurt- efter Kurt Geiger.